Så många frågor men färre svar
... det är vad det är just nu.
hur kunde allt hända, så fort men ändå så sakta. 9 månader av väntan. Dom längsta 9 månader i mitt liv av spänning, nervositet, oro och frågor.
Den 10:e maj fick jag upp dig på mitt bröst. Då fick jag se dig, känna dig och lukta på dig.
Det var då det bästa i mitt liv hände. Mitt första barn, min första riktiga kärlek och lycka.
Carl <3
Du är mammas käraste snutteplutt.
Så fin. Och så snäll.
Att sitta och bara titta på dig är underbart.
Du är dyrbar,inget kan ersätta dig.
Du är en ädelsten i min hand.
Du grep mitt hjärta med kraft, allt blev plötsligt någon mening, någon mening med allt.
Jag kommer alltid finnas vid din sida.
Jag vet du kommer ge vår gamla jord lycka och kärlek med skratt och varma ord.
Jag älskar Dig.
som sagt...
jag kan inte förklara hur mycket jag än vill vad detta liv betyder för mig,
hur mycket jag än vill så kan jag inte, jag önskar jag skulle kunna göra det.
Frågorna är så många men färre svar
jag vet inte hur jag känner för andra saker, vad som händer.
Det jag vet är att jag kämpat, och jag orkar inte kämpa mer för något som inte ger något.
Jag trodde och jag hoppades. Men jag kan inte ändra mina tankar.
Allt som jag har bakom mig av detta är väldigt svårt att släppa.
Jag har försökt förklara, du säger du förstår men ändå blir det så igen.
Jag är inte felfri. Jag står för det. Men inte du.
Trodde det var löst sist. Ditt förlåt, första gången jag trodde du menade det. Var visst inte så.
När man inte orkar ta mer. Då ber man om hjälp, och jag vet det är inget fel att be om hjälp.
Ta gärna med håll. Vi har lika mycket delaktighet båda två.
Berätta i stället hela sanningen.
Jag önskar det varit löst, men inte så lätt.
Tar ett steg tillbaka.
Du kommer alltid vara en del av mig <3
Nu ska jag gör vid mig medans Carl sover, kolla om apoteket är öppet och sen äta middag.
